Any who....
Är det så här när man är kär när man är liten?
Be still
Livet
Självförtroende = -2.0
Bråk inom familjen
Min norrländska familj försvinner om 5 veckor
Försök till självmord
Familjemedlem som ringer och gråter i telefon men samtidigt stänger ute en.
Nära-döden-upplevelse
Detta är mitt liv just nu. Och nej, det är inte jag som försökt ta livet av mig.
//Camilla
Berg och dalbana
Andra veckan på praktiken är i gång för fullt.
Har hunnit träffa Adam i det lilla götet och om jag har tur får jag träffa min Rickard på fredag.
Att träffa folk man känner ganska väl känns riktigt bra. Jag behöver inte vara den bästa versionen av mig utan jag får rum att vara helt mig själv.
Eller egentligen, jag är ju faktiskt lite annorlunda då med. Om min klass skulle se mig när jag umgås med Rickard, Adam eller till och med min bästa Lovisa så skulle de nog bli ganska chockad över hur annorlunda jag kan vara. Sanningen är den att jag faktiskt älskar hur jag är när jag umgås med någon av dessa personer. Spela roll att en sida av mig kommer fram mer när jag är med Isa än när jag umgås med klassen. Då får jag en chans att återupptäcka mig själv och ibland till och med utveckla den sidan av mig.
Blev det krångligt?
Ja, jag är ju inte känd för att förklara bra så har ni inte förstått nu så lär ni nog inte förstå alls.
De här två första veckorna har känts som en känslomässig berg- och dalbana. Har varit från toppen och är till och från även på botten. Mitt självförtroende är kasst. Och det märks speciellt efter en tolkning på uppföljningen. Jag säger hur jag tycker att det har gått och sedan säger tolkarna jag var med, vad de tyckte. Ibland kan de säga att jag är blygsam om mina prestationer. Men det är inte så mycket blygsamhet, mer att jag inte litar på mig själv. Men jag övar på det och jag kommer tillslut att börja tro på mig själv igen.
Även Adam sa det till mig. "Vad hände? Du som var så duktig...". "Ehh... Tack" blev mitt svar. Bra där!
Men som sagt det är verkligen en berg- och dalbana. Även min hälsa har blivit det. I söndags spydde jag av smärta vilket inte var det trevligaste. Positivt dock, min förkylning som jag drabbades av första praktikveckan har försvunnit. Yey!
Har fått en del goda nyheter och en del tråkiga nyheter. En fantastisk nyhet har jag även fått ta del av. Men det måste ju ha en motpol så jag fick vara jätteglad i två dagar sedan kom den jobbiga nyheten. Men jag ser det positivt. Det måste man nästan göra. Kan iof bero på att jag avskyr att vars negativ ( utom när jag har PMS vill säga för då är det jävligt svårt att se saker positivt :P).
Jag vet att jag suger på att uppdatera bloggen och att när jag väl uppdaterar så blir det för långa haranger. Ni får helt enkelt förlåta mig eller bara skita i att läsa allt ;)
Ses!
// Camilla
Tråååååååkigt!!!
Sitter på Stockholms central och väntar på mitt tåg. Har redan varit här sedan 12:30 och nu är klockan 14:55. För att göra det hela liiiite bättre så går i te mitt tåg förrän kl. 16:36. Förstår ni hur ont i baken jag har??! Dessa förbenade hårda träbänkarna är sjukt obekväma att sitta på. Uscha!
För er som inte vet är jag på väg till praktik i Vänersborg. Ska bli sjukt kul! Kommer då också passa på att åka till Gbg för att hälsa på några vänner, samt hälsa på syster Mirja över några dagar.
Nä, varför inte ta och spela lite wf och få ännu mer ont i baken?
Tyck synd om mig!
// camilla
Framtiden?
Jaha...Då var det ju tänkt att jag verkligen skulle få vila ut i helgen. Att göra precis vad jag ville utan några som helst obligationer. Eller jo, två st, att städa och tvätta. Men det är inte så mycket ett måste (eller jo det är det ju också), men det är även en vilja. Men det där med att vila ut...Jag vet inte riktigt om det gick så bra med det där. Igår varvade jag mellan att må dåligt till att må bra mest hela dagen. Natten till idag gick ut på att inte röra sig för om jag rörde mig kom huvudvärken tillbaka med en bang. Vilket var lite extra jobbigt då jag även hostade en del i natt. Så som ni kan räkna ut så fick jag inte sova allt för mycket i natt.
Meeeeeen efter att ha vaknat vid 8.00 i morse har jag inte gjort ett skit. Eller jo, plockat i diskmaskinen, satt igång den samt bokat tvättid till lite senare idag. Puh!
Tanken var egentligen att jag skulle ta tag i mitt liv och simma idag, något som jag älskar, men då min nacke är så dålig att den ger mig huvudvärk i tid och otid (fast när är huvudvärk lämplig att ha?) så är det bäst att jag kurerar mig idag och simmar imorgon istället.
I morgon ska jag också åka till maxi (något som skulle göras idag meeeen...) och köpa massa grönsaker. Jag blev sååå otroligt sugen på att göra någon form av paprikagryta så att det blir fullt med färger på min tallrik.
På tisdag ska vi antagligen ta med oss massa godis till skolan och fokusera på att plugga järnet inför onsdag och torsdag. Vad händer då undrar ni som inte gå i min klass och skola? Jo men det ska jag tala om för er! Min gigantiska klass ska tolka ett dop på onsdag och ett bröllop på torsdag. Ja, allt är iscensatt men de ska göra det så verkligt som möjligt så att vi blir lite haja på kyrktolkningar. Veckan efter ska vi tolka begravning. Spännande...
Jag är lite kluven inför det här med kyrktolkningarna. Inte på grund av att vi är i kyrkan. jag har inga problem med kyrkan eller de aktiviteter som sker där. Det jag är lite kluven inför är själva tolkningen. Jag vet att jag måste ligga på topp nu. Det är snart praktik, 4 veckor, och innan dess måste mina lärare ha bestämt sig för om det blir en slutpraktik eller ännu en prova-på praktik. Jag som veeerkligen vill gå ut med mina klasskamrater kämpar ju järnet för att få det till att bli verklighet, men jag vet också att jag inte har gjort så bra ifrån mig de senaste tolkningarna. Jag vet också att jag bara har en dövblindtolkning under kyrktolkningsdagarna, något som jag faktiskt är bra på inom tolkning. Men det är just därför lärarna behöver se mig som centraltolk och det är där jag måste hitta samma trygghet som jag har när jag dövblindtolkar. Svårt(!) uppdrag till tusen.
Jag vet att jag skrev lite hemmablint just nu, men det får ni ta ;-)
Har inte vågat mäta magen på någon vecka nu, men jag vet att den har blivit större igen. Så nu blir det att återinföra färgerna till maten, och ta väck alla chips, godis och skit. Jag hatar hur jag ser ut! Jag kan tala om för er att det inte är det roligaste att bli äcklad av sig själv varje gång man ser på sin kropp. Jag vet till viss det att det här är helt fel tankar och att de faktiskt är ganska farliga tankar att tänka. Det hindrar mig dock inte från att tänka och känna dem.
Och eftersom jag ska storhandla i morgon åker det ner lite bättre produkter än vad det har gjort den senaste månaden. Det vill säga, bröd, bacon, chips, godis, yoghurt och ost byts ut och blir nu grönsaker, frukt, frön, fisk (ja jag ska lära mig äta fisk), fil proteinpulver (till efter träningen) och massa annat.
Jag tänker inte ta bort potatis eller pasta, det är jag fortfarande riktigt glad i och det är så gott! Men jag tror att jag ska gå tillbaka och göra mina smoothies som jag gjorde mycket för cirka ett år sedan. De är sååå goda och de är nyttiga. Oj va mycket fil det kommer börja gå åt igen. Men det är det lätt värt!
Ska också prova på lite starkare recept då jag har fått höra (eller är det att jag läste det på bäste Isasa blogg?) att det är riktigt bra och renande.
Vi börjar så och när jag kommit ner till de centimeterna som jag vill ligga på kan vi börja snacka att ha godis och sådan 2 ggr i månaden.
Hmmm...det här kommer bli jobbigt att förklara för Frida nu när hon kommer upp på torsdag och förväntar sig massa snacks och dylikt. Ja, ja det tar vi då. Nu tar vi idag och kanske lite inför nästa vecka :-)
Lååååångt inlägg igen jag vet. Men när man väl sätter igång är det liksom lite omöjligt att få fingrarna till att sluta skriva.
Ja ja..
Ha de gött!
//Camilla
IMS
Jaha, då har min tolkning blivit recenserad då. En tolkning som jag själv tyckte gick kasst och som jag helst inte ville lämna in. Men, nu är set gjort.
Recensionen?
Ohyggligt dåligt.
Fick 4 st * på en och en halv A4.
Har fått veta att min ims inte är bra, vilket är otroligt förvånade då det alltid har varit något som ja trott att jag var bra på. Nästan lite stolt över det faktiskt.
Men det var alltså fel.
Det andra med att det blev bortfall och en del misstag vet jag om men det beror också på att jag, den dagen, verkligen kände att det här inte skulle gå. Mina händer och min hjärna hade inte gjort kopplingen till varandra, vilket är otroligt enerverande då jag har pressen att vara på topp hela tiden.
Jävla skit! Det är ju bara 5 veckor kvar nu!
// Camilla
Sjuk?!
Jag måste vara helt och totalt, fullständigt sjuk i huvudet. Komplett galen!
Jag har precis köpt biljetter och bokat hotell till och i Rom! R O M ! ! !
Och inte nog med det, jag ska åka själv. Jag? Själv?
Jag kommer definitivt bli våldtagen, drogad och massa annat skit.
Men det kommer också att bli en av de mest fantastiska resorna jag någonsin gjort.
Jag kommer att få se på alla monument, byggnader, icke byggnader och lyssna på det vackra språket, åter igen få äta italiensk glass. Gå på glashala gator som det inte finns en chans i skogen att man inte halkar på minst en gång. Jag kommer att få åter igen känna den italienska solen, hur den värmer mot min kind, mina armar, ben... Ja jag kommer få uppleva våren/försommaren. Tidigt!! Eller egentligen får jag känna våren när jag anser att jag bör känna våren ;-)
Woooohoooooooooooo! Jag får äääääääääääääääääntligen åka tillbaka till mitt vackra Italien!!!!
Wooooooooooohooooooooooooooooooooooooooo! Jag får äääääääääääääääääääääääääääääääääääääääntligen se allt det där som jag dröm om att få se!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
WWWWWWWWWWWOOOOOOOOOHHOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!
Lövely
Bort, väck, iväg!
Jag vill bort.
Bort härifrån.
Jag vill till Rom.
Mitt trygga Italien.
Min trygga historia.
Dit vill jag.
Och jag vill dit nu!
Jag kollar på flygbiljetter.
3000:-
3450:-
4000:-
1900:- - men då flyger man från Stockholm och det är bland annat med Baltic Air. Nej tack!
Jag vill bort
Bort från denna stad
Bort från Sverige
Bort från människor som frågar hur det går i skolan
Jag vill bort
Och jag vill göra det själv
//Camilla
Är det värt det?
Jag har haft tid att fundera. Alltså riktigt fundera. Vad är det då jag funderar över? Jo, min utbildning.
Jag har aldrig känt mig så korkad som när jag började på Strömbäck. Jag har aldrig känt så värdelös som när jag började utbilda mig till tolk. Och jag har definitivt aldrig haft så dåligt självförtroende och självkänsla som när jag började här i Umeå.
Jag har totalt tappat förtroendet för majoriteten av mina lärare och det är något man absolut inte bör göra.
Jag har frågat mig många gånger, är det värt det?
Är det värt att känna allt detta som jag känner?
Jag menar jag har under ett års tid gått ner 12 cm i midjemått och ändå känner jag mig tjockare än någonsin. Detta är självklart en eftersläng från min depression men kan ju inte påstå att jag fått ngn uppmuntran till att ta mig ur den. Snarare känner jag att jag gång på gång får en käftsmäll av mina lärare och när jag precis tagit mig upp från första smällen så kommer ett nytt slag.
Det handlar inte om att ha antagligen kommer att behöva gå om fyran utan mer att mina lärare tror inte tillräckligt på mig för att jag ska kunna få utexamineras tillsammans med min klass. Det känns som de redan har bestämt sig.
Så åter igen frågar jag mig, är det värt det?
Mitt svar; Nej.
Men jag äskar mitt blivande yrke så otroligt mycket att jag tänker envist klara av detta motstånd och går det inte i år så går det nästa år. Jag ska bli tolk, så enkelt år det.
Men psykiska problem tar jag hand om når jag blivit tolk och börjat terapi.
Det kommer bli så skönt den dagen jag kan säga "in your face!" till mina lärare. Har jag tur år inte den dagen särskilt långt borta.
Ses
//Camilla
Snöstorm!!
Det är snöstorm ute så jag passar på att krypa upp i soffan under den nya filten med en god bok och lite kaffe. Det är de små stunderna som räknas ;-)
Kort(?) uppdatering
Looong time nooo see!!
Vad har hänt sedan sist vi hördes av?
Ganska mycket faktiskt.
Jag har helt (!) tappat förtroendet för två av de viktigaste lärarna jag har. Vilket inte var särskilt upplyftandet. Jag har också insett att för kunna bli examinerad tolk till sommaren måste jag klara mig själv. Eller nja, inte direkt. Jag har min FANTASTISKA klass och min svensklärare som hjälper mig men att få hjälp av de andra lärarna. Do not think so!
Dagen innan julafton kom min underbara stora storasyter Frida upp för att fira jul med mig. Lövely!
Julafton och juldagen bestod mest av jobb vilket var ganska trevligt och jag kommer tjäna mkt pengs på det. Sweet!
Fian och jag har haft det heeelt underbart tillsammans. Vi har shoppat, shoppat, shoppat, sett ALLA Harry Potter-filmerna (8 st), käkat otroligt mkt onyttigt (så jag har nu gått upp 1 cm runt midjan), simmat, bubbelpoolat, köpt skidor (till Frida, inte mig) gått på Zumba (1 gång för sedan gick Lisettes kort ut ;P), käkat ännu mer onyttigt, shoppat lite till, gått en massa km, myst i soffan med tända ljus, slappat, druckit mängder av kaffe, käkat inte en utan två gånger på mitt nya hak - Rost och shoppat.
Nyårsafton spenderades hos världens bästa Erica. Där bjöds det på trerätters som smakade smaskens och därefter blev det lite lekar och massa snack. Tolvslaget blev i rådhusparken där det bjöds på en fantastisk fyverkerishow och vi drack en sjukt äcklig "skumpa" (det var ju faktiskt bara mousserande). Frida och jag hälde ut våra glas, gav flaskan till Emil som drack upp den på ca 10 min. Duktigt!
Nyårsdagen åkte Frida hem och jag passade på att ta det lugnt.
Dagen efter vaknade jag 13.45. Jag hade alltså sovit i tretton timmar! Hur i hela friden gick det till??!!!
Har numera ställt klockan på 10.00 för längre än så får jag inte sova om jag inte ska missa hela dagen.
Idag begav jag mig ut på stan och gjorde den lite halvt farlig. Skaffade mig ett par assnygga jeans med hög midja (ÄNTLIGEN!) för enbart 300 kr. Tackar! Skafffade också äntligen den "lilla" boken vid namn Bevingat. Den ska enligt mina fantastiska klasskamrater vara otroligt bra så efter 3,5 år tog jag tummen ur och köpte den. Duktigt!
Köpte även Norwegian Wood samt En dag. Så nu har jag blivit med böcker! Woot woot!
Hade också planerat att köpa arbetsboken som Mathias ville att jag skulle använda mig av för att kunna utvecklas i ordkunskap. Men tji fick jag, för den fanns inte inne. Och det visade sig också att man enbart kunde beställa den i 10-pack och då kostar alltihop över 500 kr. Nej tack!
Måste nog ta och påpeka detta för min käre svensklärare. Förhoppningsvis kan skolan köpa in den och så kan jag köpa en av skolan. Men man vet ju hur skolan är. Sucky!
Åh förresten, fick också veta att skolan suger värre än vanligt. Nu när vår teckenspråkslärare har sagt upp sig så kommer vi har två lärare. Vi kommer ha dem varannan vecka. Så Lena kommer vi ha en vecka, vilket är bra, då jag börjar tycka mer och mer att Lena är den typen av lärare som jag behöver. Hård och detaljkritisk. Den andra läraren Josefin kommer vi ha den andra veckan. Josefin är också bra, det lilla jag har hört om henne. Det är bara det att då hon är gravid och bor i Örebro finns det inte en chans i skogen att hon kan komma hit till Umeå såååå vi ska har lektion via internet. WTF??!!!!
BESVIKEN!
Hur i hela friden ska jag kunna utvecklas nu?!
Ja, ja...vi får väl se hur det blir. Inte för att jag är direkt förvånad att det blev så här, men ändå...
Nä, nu är det nog dags för kyckligen att bli färdig tinad tycker jag.
Tills vi ses igen!
//Camilla
Poker face
Jag HATAR verkligen mina dippar! Sedan sommaren 2009 är de så mycket värre, djupare och svårare att ta sig ur. Jag har blivit så mycket känsligare sedan dess. Vilket jag hatar. Jag vet intellektuellt att det jag känner är helt otroligt fel, men det får mig inte att sluta känna.
Då dippen är som värst känner jag mig värdelös, korkad, ful, äcklig, tjock och ja, som om jag vore en idiot som inte kan någonting.
När man är bland folk lägger man på en slags mask där jag trycker undan mina känslor och försöker vara samma gamla jag. Men då känslorna är så nära ytan är det svårt att inte visa att något fel. Många gånger syns det att jag är nedstämd men än så länge har jag klarat av att bara få det till det. Nedstämdhet.
Det är inte många gånger jag tillåter mig känna allt för de gånger jag gör det, tar det ungefär en timme innan jag blir människa igen.
Just nu när jag har denna helvetiska dippen har jag faktiskt haft tur. För som alla vet så finns det en sak som hjälper, och av en ren händelse hade den biopremiär här om veckan. Och i lördags då jag var riktigt, riktigt låg, gick jag och såg den och i två timmar fick jag återigen känna de välbekanta känslorna som jag får med denna franchise.
Så Stephanie Meyer har ännu en gång lyckats hjälpa mig och ska därför ha ett tack. TACK!
Jag är inte ur dippen än och jag är rädd att den kommer blir apjobbig ganska snart men när jag hamnat på botten finns det bara en väg och det är upp.
