.

Att förlora en hund och tre månader senare fortfarnde ibland gråter sig till sömns är något som inte många förstår. Men för mig är hundarna en stor del av familjen det är de som har hjälpt till att forma mig till den jag är idag, du lär dig något nytt av dem nästan varje dag. Bruno dog den 2 maj 2008. Han dog plötsligt, ingen hade förväntat sig det. Vi trodde att han bara hade en urinvägsinfektion men när mamma var hos vetrinären visade det sig att han hade en stor tumör som hade växt något ofantligt på bara några dagar. Vetrinären ansåg att det var bäst för Bruno att han blir avlivad. En timme senare var Bruno död. Zirocco som är Brunos äldre halvbror var med honom hela tiden.

Bruno blev 9 år. Vilket innebär att jag hade äran att få vara i Brunos närhet från det att jag var 9 till att jag var 18 år. Vilket är på tok för kort tid om du frågar mig. Vi skaffade Bruno för att Zirocco hade precis förlorat en kär vän till honom (vår älskade Spiken) och han behövde en ny vän. Första gången jag träffade Bruno var han en liten tjockis, han såg ut som en liten köttbulle men hans personlighet var helt underbar. Han har växt hos mig år efter år men Frida (min äldsta syster) föll för honom pladask och han blev hennes lilla bäbis och lärde honom att det är okej att ligga i knät osv. Detta resulterade till att Bruno blev vår lilla gosehund varesig vi ville eller ej. Han hoppade upp i soffan för han hade sett ett litet hål där han ansåg att han kunde få plats. Hade du sett hur stor han faktiskt är så hade du tyckt att det var fantasktiskt hur liten han blev. Han satte rumpan i hålet och la frambenen och resen av kroppen på den som var närmast och sedan skulle vi klappa honom, och gjorde vi inte det så började han pipa och slänga med tassen tills vi faktiskt började klappa honom och sedan fick vi inte sluta för om vi gjorde det så bröjade han igen.

Det jag älskade med Bruno och ibland hatade var hans ögon. De kunde vara dem mest olyckligaste ögon du någonsin har skådat men de var också otroligt vackra. En annan sak som jag älskade med Bruno var att mitt på huvudet luktade han som katter gör, vilket jag tyckte var väldigt komiskt då han hatade katter. Gissa om jag sniffade mkt på hans huvud.

Bruno var en väldigt envis hund och väldigt mycket saluki vilket innebär att han ansåg att man inte kunde leka så mycket osv. Men ibland kom valpen Bruno fram och han snodde ett gosedjur från mig och bröjade döda det i några minuter, det syntes verkligen hur roligt han tyckte det var. Men så såg han att han var betraktad och då slutade han genast och gick vidare för att gå och lägga sig.

Bruno var min beskyddare. Så fort du kände dig osäker på killen som kom emot dem så såg man hur Bruno gjorde sig beredd på att bekskydda mig om det skulle behövas. Det gjorde det aldrig men att kunna känna den tryggheten var ,i brist på ett bättre ord, priceless.

Vad skulle jag inte göra för att få se hans ögon igen, lukta på hans huvud, kela med honom, busa med honom, bara gå ut och gå med honom igen. Jag saknar honom så otroligt mycket att det gör ont. Han kommer alltid att vara i mitt hjärta. Jag kommer aldrig sluta sakna dig och dina små tiks som du hade. Jag kommer aldrig sluta att älska dig och jag är ledsen för att jag inte alltid visade hur mycket. Sista gången jag såg dig viskade jag till dig att du måste komma hem igen. Jag var helt säker på att du skulle göra det så jag gav dig bara en puss på ryggen. Jag önskar nu att jag hade tagit vara på tillfället och pussat sönder dig och berättat för dig hur speciell du är för mig och det kommer du alltid att vara.

Jag har alltid älskat dig och det kommer jag alltid att göra.
Min älskade lilla Bruno.
Jag hoppas att du mår och har det bra var du än är och att du springer på ängarna med din mamma Ellen och din dotter Pantera.
<3