.

Nu är det nog dags att uppdatera. Det har hänt så mkt sedan jag skrev sist.

I torsdags åkte klassen till Barbro (vår svensklärare) och fikade massa gott. Vi hade olika bra diskussioner och det var roligt att se Barbor i annan miljö och se vart och hur hon bor. Pi trevligt! När vi skulle hem frågade klassen om jag kunde köra hem var och en, snäll om jag är kunde jag självklart det.

Nu, önskar jag att jag inte var så snäll. Det var nämligen så att när vi hade släppt av Rebecca, Lissette och Mina, körde vi vidare för att släppa av Malin och Sofie. Men på vägen krockade vi och var orsaken till en seriekrock. Det var mitt fel, jag såg att bilen framför bromsade för sent, ställde mig på bromsen och gled in i bilen framför som gled in i den som var framför sig. Tur i oturen var det bara vi tre. Jag  hatar gamla bilar! Det är nämligen så att när man går på bilskola får man lära sig om och om igen att när man måste tvärnita så ställer man sig fort som fan på bromsen och kopplingen. Vilket jag gjorde i denna situation också, det är bara det att ställa sig på bomsen fungerar bara när man har ABS-bromsar och det hade inte bilen som jag körde. På halkbanan nämnde de bara vad man skulle göra med bilar utan som en parantes, vilket är att man ska pumpa. Men hur fan pumpar man då??? Och även om du vet det så kan jag lova dig att när paniken infinner sig så står du på bromsen och vägrar släppa den.

Vi klarade oss väldigt bra allihopa men jag har fortfarande en svag känning i axeln och några har varit hos läkaren (inkl. jag). Jag körde hem allihopa efter att vi fixat med det praktiska. Utom Nicklas då, som hade ont i ryggen så jag släppte av honom på sjukhuset. Under hela tiden har jag varit lite skakig men lugn, koncentrerad på det jag har hållt på med, inte kännt efter hur jag mår.

Jag kom hem till Strömbäck, försökte få tag i vaktmästaren som har hand om bilen, men förgäves. Tillslut pratar jag in ett meddelande på telefonsvararen där jag berättar att jag har krockat men att  bilen kom lindrigt undan och att jag skulle få tag på honom nästa dag. Jag gick in på mitt rum, la mig i sängen ringde mammma för jag visste att hon ville veta vad som hänt. När Mirja berättar att mamma inte är hemma brister det för mig. Min chock nr 1 kommer och min hönssyster får ta den. Mirja, bäst som hon är, pratar lungt med mig, försöker att inte få panik, blir dock kritvit i ansiktet och glansig i ögonen. Efter fem min kommer mamma hem. Hon ser direkt på Mirja att något har hänt och Mirja säger, Camilla har varit med i en seriekrock, varpå jag skriker i telefon; Neeej!!!!! Så får du inte säga!!!!!!!

Mamma tar telefonen frågar oroligt vad som hänt, jag berättar lite snabbt. Mamma bestämmer att det är bäst att hon ringer upp på hemtelefonen så att mina pengar inte försvinner i ett nafs. Jag, hinner lugna ner mig en smula men när mamma ringer kommer chock nr 2. Underbara mamma pratar lungt med mig, berättar att jag måste klä mig varmt, vira in mig i en filt och sedan när vi pratat klart hitta ngn att prata med + göra sjuksoppa som jag ska äta. Sjuksoppa fixar nästan allt. Under tiden jag lagar den kommer min granne upp, han frågar om jag är sjuk då jag har på mig pjamasbrallor och ngn tröja + en filt om mig, varpå jag berättar, nej jag har precis krockat. Vi pratar ett tag och jag anser att det var det pratet mamma tyckte jag skulle ha. En fråga som mamma också ställde var om jag hade ngn som kunde krama om mig och vid det tillfället ville jag ju bara ha mamma så då fanns det inte en enda person, nu vet jag att Annica hade gjort det men som sagt, jag var i chock.

Hela släkten ringer under kvällen, pappa två ggr. Mamma 3 ggr, Mirja berättar att hon suttit och skakat lika länge som jag gjort. Det var mkt härligt att få höra de vänliga rösterna som är sååå långt bort från mig även om det var av en tråkig anledning. Jag själv somnar vid halv elva på kvällen vilket jag inte gjort på över att halvår.

Dagen efter får min kropp en reaktion så jag sitter och skakar hela frukosten. Den slutar när jag kommer till klassrummet men jag kan ju inte påstå att jag var överdrivet aktiv den dagen. Johanna och jag åkte till sjukhuset sen för att kolla upp våra ryggar, vi fick vänta i tre timmar men eftersom man hade gott sällskap så var det inte så farligt ändå.

Lördagen vågade jag mig ut och körde bussen igen, för jag ville verkligen se melodifestvalen med Mina, LIstette, Johanna och Christoffér. Du kan heller inte sluta köra för en olycka, visst det var läskigt att köra i början men det gick bra och jag körde otroligt försiktigt den kvällen. Vi hade en mkt lyckade kväll även om Nina och Marie inte kom vidare. Jag hejar inte på Marie jag mobbar bara Mina för att hon tycker att Marie är så värdelös.

Jag läste på min mejl i lördags där Barbro hade skrivit om att hon hade fått reda på om olyckan och att hon beklagade, varpå jag skrev nästa dag att jag hoppades innerligt att hon inte hade dåligt samvete för något som var mitt fel.

Glömde berätta en sak, det har snöat  om vartannat i drygt 5 dagar nu. Gissa om vi har snö nu + att jag börjar faktiskt bli lite smått trött på den nu.

Nu har jag pratat av mig otroligt mkt men ibland så måste man

Må väl!
//Camilla