.

Jag vet, jag är otroligt korkad. En masokist. Idiot. Pappskalle. Jag gör något som med all sannolikhet kommer skada mig, om det inte redan gör det. Men jag tycker om det jag gör. Ska jag sluta med något som gör mig glad bara för att det kommer skada mig i slutändan? Vem vet, det kanske inte alls kommer skada mig. Påverka mig, javisst men är den dåligt då? Jag vet hur läget är, jag vet att vi inte kan, även om linjerna blir lite suddiga ibland. Vi är det vi är och det kommer aldrig bli något mer. Detta är jag fullt medveten om. En idiots hopp överger en aldrig. Fast jag vet inte ens om det är något jag hoppas på. Just nu är allt jag hoppas på att vi får kontakt igen. Jag har varit duktig hela lördagen och jag planerar att vara duktigt hela söndagen också. Om jag lyckas? Skulle inte tro det, men det är alltid bra att ha ett mål =)

Jag kom på en sak igår. Jag var aldrig kär. Men jag fick bekräftelse och den känslan var så ljuvlig att jag tog fasta på den och höll den kvar för kung och fosterland. Fast jag ville ju inte göra det lätt för mig att kunna identifiera detta så då la jag över det på en person. Nämligen personen som gav mig bekräftelse, och som jag är svag för. Vilket gjorde mig lite lätt förvirrad och trodde att det var han jag kände/känner något för. Men jag tror faktiskt att det är känslan i sig som jag är glad i och inte personen, även om jag alltid kommer ha en viss svaghet för honom. Nu ska jag bara få mitt hjärta att fatta detta också. Inte det lättaste, men jag jobbar på det =)

I början av november fick jag en väckarklocka, den ringde högt och ljudligt. Jag hörde den klart och tydligt. Och jag jobbar på det. Jag har till och med fått en tår att trilla ner för min kind. Jag börjar känna mer och mer. Något jag är riktigt glad över. =)

Cherio!!
//Camilla