Ja, jag vet att jag är lite smått rubbad ;-)

=)

Det är ungefär så jag känner majoriteten av tiden. Inget kommer dock att hända mellan oss, vi kommer nog bara att bli goa vänner. Men vet ni vad, jag tar det. Jag har honom gärna som god vän än att inte ha honom alls. Men, måste säga att kolla in i de där ögonen och se det där leendet när det bara är för mig (vilket det är lite då och då), det kommer nog alltid att få min mage att pirra.

Igår frågade någon mig om han inte hade haft en flickvän, skulle jag vilja ha honom då? Jag kände att jag inte kunde ljuga, för mitt leende skulle avslöja mig ganska rejält så därför svarade jag ja. Jag kände också att det var viktigt för mig att berätta att så länge han har någon så kommer jag inte göra någonting. Det förstörde så mycket mellan min mamma och pappa samt relationen mellan Frida och pappa och kanske så förstördes även relationen mellan pappa och mig.

I morse när vi såg varandra så sken han upp och gav mig det där leendet. Det leendet som får mig att smälta. Det leendet som jag vet, bara var för mig (kan bero på att ingen annan var bakom mig).Jag fick verkligen kämpa för att inte låtsas om det och koncentrera mig på de andra omkring om honom. Men jag var kunde inte hålla mig helt utan jag gav honom ett litet leende och sedan sa jag god morgon till honom och hans vänner.

Ååhh om omständigheterna bara hade varit annorlunda. Önska! Hoppas! Nej! Jag vill att han ska vara lycklig, även om det inte är jag som gör honom lycklig. Hur skulle världen vara om han gick med smärta i hjärtat? Oumbärligt för mig.

Ja, jag är överbeskyddande. Det är jag iof när det kommer till alla jag bryr mig om. Om det är någon som ska såra någon så är det jag som ska göra det, ingen annan för då får de med mig att göra. Jag har åtskilliga gånger varit på väg att göra många dumma saker då någon behandlat mina nära illa. Men istället för att skada de som skadar försöker jag finnas där för den skadade/sårade. Men det tar verkligen emot att inte göra något, det ska ni veta.

Sidetrack!
Tillbaka till det jag pratade om... Imorgon får jag nog fler än ett leende, om det är enbart för mig eller ej spelar ingen roll. Så länge han ler... =)

Men, jag ska försöka komma över denna lilla förälskelse för jag vet att det bara kommer att såra mig. Men inte än, snart, inte än...snart.

//Camilla


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0