.

Visste ni att jag är knäpp? Ni som känner mig är antagligen väl medvetna om det men för de andra som inte vet så är jag det. Denna gång blir jag nästan trött på mig själv.

Under i princip hela skoldagen går jag som om jag vore lite lätt hög. Elekrisiteten sprudlar varje gång jag ser dig, se dina vackra ögon, din underbara leende (I'm hooked). Jag är helt enkelt löjligt glad i princip hela tiden. Ibland kan jag också bli löjligt less när folk inte säger vad de tycker utan går och sprider en sur stämning så att vi andra blir nedstämda istället för att tala om vad det är. Men den lessheten varar inte särskilt länge utan jag har för det mesta ett leende på läpparna "som en glad göteborgare" som Camilla i fyran så vackert uttryckte sig. I dag var en sådan dag då alla dessa känslor infann sig samtidigt som jag nu på kvällen känner mig nära gråten och ändå vill le. Ehh...rubbad??

Kan det vara så att jag är så glad under dagarna att jag måste få någon sort motpol av något slag på kvällarna?

Eller är det så att det jag egentligen inte vill känna kommer fram??

Jag har ingen aning...men om jag får ha dessa glädje känslorna en längre tid så kan jag ta de mindre roliga känslorna också.


So long!
//Camilla