.

I somras ringde Mirja mig och berättade att hon hade läst alla twilight böckerna och att de var så bra att jag inte fick läsa dem. Mirja och jag som har väldigt lika smak i litteratur + att jag inte fick läsa dem gjorde att jag nästa dag beställde hem böckerna. Jag läste ut den första i ett nafs.

Under hela juli jobbade jag två jobb, natt och dag. Det tog väldigt mycket på mig. Helgen första veckan åkte jag ner till Stockholm för att träffa Frida. Vi kollade på Harry Potter och hade det mysigt. Nästa dag kände jag att jag blev mer och mer nedstämd och när vi närmade oss slutet på vår återförening kämpade jag i provhyttarna för att inte gråta. Jag ville inte gråta framför Frida. Vi gick till hennes tåg som skulle ta henne till arlanda och när vi sagt adjö kämpade jag för kung och fosterland för att inte gråta. Det fungerade fram tills jag hittade perrongen som mitt tåg skulle avgå från en halvtimmes senare. Där satt jag och lät tårarna rinna, jag brydde mig inte riktigt om folk kollade (har faktiskt ingen aning om de gjorde det). När tåget kom tog jag tag i mig själv och ignorerade känslan av att falla djupare och djupare ner i mörkret. Det varade fram till tåget började åka. Två flickor satt och kollade på mig och jag lovar att jag hörde en svag viskning "kolla hon gråter".

Då jag kände mig dum och att det var pinsamt att de där småflickorna satt och kollade på mig tog jag upp bok nummer två ur twilight. Direkt slutade jag gråta och mina känslor ersattes av vad Bella kände i boken. Visst hon var superdeprimerad men det var ändå inte mina riktiga känslor så därför kände inte jag mig superdeprimerad. Logiskt?
När jag kom till Gävle var jag tvungen att byta tåg och så fort jag satte mig på tåget och började känna igen (var tvungen att hitta tåget och allt det där innan så då hann jag inte känna efter hur jag mådde) och började direkt gråta. Då jag hade hittat vad som fick mig till att inte gråta, tog jag snabbt upp boken och försvann i en annan värld igen.

Väl hemma ringde mamma och var lite orolig då Frida sa att jag inte såg ut att må så bra...jag bröt ihop. Det tog lång tid innan jag slutade gråta och sedan var det dags för jobb igen, samma kväll. Efter en timme var jag tvungen att åka hem igen då allt som hade med mat att göra fick mig till att vilja spy.

Jag bestämde mig därefter att jag skulle sluta känna av hur jag egentligen mådde. Jag valde istället att försvinna in i den värld som fick mig att känna andra saker så som pirr i magen, och faktiskt lite lycka. Pappa kom in och förstörde den världen då jag inte klarade av att äta något på den dagen och tjatade om att om jag inte äter något kommer han att ta mig till läkaren, så jag åt en rostad macka. Han sa också om jag inte blev bättre imorgon skulle han tvinga mig att gå till läkaren. Jag blev så arg på honom. Sluta tyck synd om mig och låt mig läka av mig själv!!! Gaah vad arg jag var på honom, han kom och störde mig från en bättre värld och tog mig tillbaka till min skitvärld. Jag slängde ut honom så fort som möjligt och dagen efter tvingade jag mig själv att gå till jobbet så att han skulle sluta tjata på mig.

Flykten från min riktiga värld fortsatte. Min dagliga (de dagar jag jobbade två jobb) rutin var. Jobba, lunch, (på lunchen vilade jag i en halvtimme och då läste jag en twilight bok), kom hem , gick och la mig för att läsa ännu mer twilight och om jag hade tur så kunde jag sova lite, sedan var det jobb igen, hem, dusha, sova i 2-3 timmar och därefter var det jobb igen. De dagar som jag inte jobbade två jobb såg ungefär likadana ut bara att jag läste fram till jag somnade istället.

När jag var klar med de tre första svenska köpte jag direkt alla de engelska. Läste ut dem och började med de svenska igen. Efter hand började jag må bättre igen och jag kunde klara mig en längre tid utan att försvinna in i min andra värld utan att bryta ihop totalt. Visst jag hade mina dåliga dagar men jag visste hur jag skulle hantera dem nu.

Så..där har ni anledningen till att twilight-böckerna betyder så mkt för och därav är jag helt fast i dem. Jag vet inte om jag har förklarat det så att ni förstår både hur det gick till och hur djupt ner jag faktiskt kom. Jag hamnar inte riktigt på samma nivå längre men de dagar jag mår riktigt dåligt vet jag hur jag kan göra om jag inte vill ta tag i det. Twilight böckerna fick mig att känna igen, nästan alla känslor som finns och för det är jag evigt tacksamt gentemot Stephanie Meyer och hennes böcker Twilight-saga.


//Camilla