.

Jag HATAR verkligen mina dippar! Sedan sommaren 2009 är de så mycket värre, djupare och svårare att ta sig ur. Jag har blivit så mycket känsligare sedan dess. Vilket jag hatar. Jag vet intellektuellt att det jag känner är helt otroligt fel, men det får mig inte att sluta känna.

Då dippen är som värst känner jag mig värdelös, korkad, ful, äcklig, tjock och ja, som om jag vore en idiot som inte kan någonting.

När man är bland folk lägger man på en slags mask där jag trycker undan mina känslor och försöker vara samma gamla jag. Men då känslorna är så nära ytan är det svårt att inte visa att något fel. Många gånger syns det att jag är nedstämd men än så länge har jag klarat av att bara få det till det. Nedstämdhet.

Det är inte många gånger jag tillåter mig känna allt för de gånger jag gör det, tar det ungefär en timme innan jag blir människa igen.

Just nu när jag har denna helvetiska dippen har jag faktiskt haft tur. För som alla vet så finns det en sak som hjälper, och av en ren händelse hade den biopremiär här om veckan. Och i lördags då jag var riktigt, riktigt låg, gick jag och såg den och i två timmar fick jag återigen känna de välbekanta känslorna som jag får med denna franchise.

Så Stephanie Meyer har ännu en gång lyckats hjälpa mig och ska därför ha ett tack. TACK!

Jag är inte ur dippen än och jag är rädd att den kommer blir apjobbig ganska snart men när jag hamnat på botten finns det bara en väg och det är upp.

Ibland hatar jag att vara kvinna. Idag är ett sådant tillfälle. Jag har legat och vridit mig i smärta sedan kl. 8 i morse och det är först nu det har släppt. Detta har också gjort att jag knappt har kunnat ställa mig upp för att göra mat så magen är relativt tom. Det har iof inte gjort särskilt mycket då jag varit nära att spy så många gånger att om jag hade ätit ngt så hade jag antagligen spytt.

Som sagt så har det släppt för tillfället men jag vågar inte tro att det håller i sig särskilt länge så jag vet inte om jag vågar ställa mig upp och göra mat eller om det är att utmana ödet...

Oh, well. Någon gång idag måste jag göra mat för jag har ingen matlåda till imorgon... ugh...

Har iallefall förnyat mitt recept och hoppas bara att det kommer snart så att jag slipper den här skiten..

Skola på måndag ingen... jag vill INTE!!!!!
På grund av utmattning och lite annat skit är mitt hjärta lite krossat för stunden.

Det är dessa stunder som jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har mamma.

Nej, jag vill inte prata om det.