.

Att bli sviken av sina vänner är ett riktigt hårt slag. Nu har jag tack och lov inte fått uppleva det allt för ofta och det vara faktiskt ganska länge sedan sist. Men det sitter ju kvar. I bland tänker man tillbaka och man känner sig så patetisk som gick på att man faktiskt var vänner.

I dag har jag fantastiska vänner, några är kvar i söder och några finns här i Umeå. Jag är tacksam för att jag fått privilegiet att lära känna dessa fantastiska människor.

Att bli sviken av en vän är hårt, men är det värre att bli sviken av sig själv?


Jag vet att jag har satt jävligt hård press på mig själv och att det kommer bli svårt att förlåta mig själv om jag inte lyckas. Jag kommer bli så besviken på mig själv om jag inte klarar av det här. Visst man ska vara positiv men ibland är det jävligt svårt. Jag vet ju vad som står på spel, så jag måste vara realistisk och inse att min största besvikelse hittills kanske kommer att hända.

Jag vet dock att om detta faktiskt sker, så kommer jag att klara av det. Jag har inget annat val...

Utöver att jag var löjligt nedstämd och allt det där så blev jag också äcklad av min kropp. Det var något som tog riktigt lång tid att komma över. Jag visste, smart som jag är, att det inte skulle hjälpa att banta och bli toksmal för jag skulle bli lika äcklad för det. Men jag kom över det. Jag är de allra flesta dagarna inte äcklad av min kropp.

Men jag kan fortfarande ha känningar. Typ som idag, fast nu är det inte lika mycket äckel utan mer att jag är tjock. Smart som jag är, så vet jag mycket väl om att jag inte är tjock. Men känslan kommer likt förbannat. Så nästa vecka ska jag ta tag i träningen igen, inga ursäkter! För även om jag inte är tjock så har jag för mycket fett på kroppen just nu, jag menar, jag har för fan valkar ovanför knäskålarna. INTE snyggt! Det blir till att jobba bort. Men jag ska hålla mig till mitt träningsschema, 3 ggr / veckan räcker i några veckor, sedan kan jag trappa upp.

Jag har också blivit lite besatt av mitt måttband. Känns som jag mäter mig konstant. Jag har pendlat i lite över en måndan mellan 89,90 och nu tror jag att jag börjar gå mot 91. Jag tjockar alltså på mig. Så får det helt enkelt inte gå till. Det får bli sit ups varje dag nu!

En annan sak som jag har märkt är att jag har upptäck att visa andra har blivit större, eller att de har blivit lite smått runda. Vilket är helt rubbat. Jag menar, den senaste var Anna Sahlene och hon är INTE rund, men det är vad jag ser. Hur SJUKT är inte det? Och vem är jag som går runt och dömmer folks kroppar? De är ju jättesnygga allihopa! Men allt jag tänker på, speciellt om de varit pinnsmala innan är "Oj, hon/han har gått upp i vikt!". Sjukt.... Däremot tycker jag att de som är lite större, oftast är assnygga. Att de passar så himla bra i den kroppsstorleken. Det är just när en smal ser ut att ha blivit större. Usch så irriterad jag blir på mig själv, för dem tankarna!


Snart, för hoppningsvis, kommer min idiotiska svacka att försvinna och jag längtar något så otroligt efter det..Jag hatar att vara äcklad av min kropp och att känna mig tjock. Hata, må vara ett starkt ord men i detta fallet stämmer det.

Inte en så rolig uppdatering, må hända. Men det är som det är...
// Camilla

Nu ser jag ut så här, and I like it!

Idag fick jag reda på att jag är tvungen att vänta fram till hösten innan jag får veta hur det ligger till. Känns bra att jag får fram tills dess på mig att visa vad jag går för men....det innebär också att än har jag inte utvecklats tillräckligt, fast jag slitit hårt. Så jag kan ju inte påstå att jag blev superpeppad idag.

Av en lycklig händelse träffade jag på Minis, vi pratade lite på väg hem där hon gav mig goda råd, samt hon talade om vilka brukare jag kommer ha i sommar. Jag kommer utvecklas utav bara helvete! Vänta så ska ni se.

Mitt pepp och min kämpar anda är tillbaka. NU jävlar!

//Camillla

Oj! Nu var det ett tag sedan jag skrev här sist.

Mycket har hänt, speciellt mycket emotionellt.

Det bästa som har hänt sedan sist är att jag har äntligen fått träffa min mamma! Jag har varit hemma i en och en halv vecka. Där myste jag med mina älskade hundar, Amanda med familj, världens bästa vän, mormor och morfar, moster Åsa med man och kusiner samt mina systrar.

Det var helt underbart och jag längtar redan till nästa gång jag få träffa alla.

Jag hade ingen musik i öronen när jag åkte till skolan idag, så jag fick ägna mig till att tänka. Jag vet, det här kan inte blir bra. Men håll ut en stund så ska ni nog få se att jag inte är jätteytlig av mig.


Det som slog mig när jag satt på bussen var att det är svårt att släppa positiva känslor. Inte så konstigt då de är positiva, men ändå. Är det något positiv som du inte känt förr så lär du ju inte släppa i första taget. Men när du väl har släppt det så är det mega skönt, även om du saknar det ibland och förgäves återkalla det där pirret. En annan sak som är positivt är att nu när du har känt något positivt på det sättet så är du på jakt efter det igen. Kanske att det resulterar att jag hittar mig en man?

En annan sak som jag tänkte på var att även negativa känslor är svåra att släppa. Om inte de svåraste. Vi har en tendens att tänka negativt och hålla det kvar. Varför? Det är ju inte särskilt roligt att ha negativa känslor, även om man vet att man måste känna dem.

Det var min liiilla uppdatering och dagens funderingar.

senare!
//