.

Jag är helt domnad. Jag har slutat känna. Eller inte slutat känna helt, jag kan känna ytlig glädje, kanske även äkta glädje. Men jag känner inte det som jag vet att jag egentligen känner. Det pågår någonting inuti kroppen men jag kan inte definiera det. Plöstligt på lektionerna eller på nån rast så  bubblar det upp och jag känner något men det varar bara en nanosekund så jag hinner aldrig känna det ordentligt och kan då heller inte definiera det. Otroligt frustrerande!

Ibland (ofta) har jag också en tryckande känsla över brösten som ibland förvandlar sig till den där elekrisiteten som jag brukade känna. Är dock inte säker på om det är den gamla elekrisiteten eller om det är en ny och vad betyder den isåfall?

Det är på många sätt skönt att inte känna något. Att inte känna mitt hjärta krossas varje gång jag ser honom eller varje gång jag pratar med honom. Att inte gå runt med gråten i halsen. Att kunna låtsas som om ingenting har hänt.

Varje dag genomgår jag en slags tortyr som jag tror kommer vara ett tag. Något som jag upptäckte här om dagen. Han har nämligen börjat använda de sorters kläder som jag är sååå löjligt svag för. Allt jag vill är att gå fram till honom och... Tortyr som sagt. Eller, eftersom jag inte känner särskilt mycket så är det kanske inte en äkta tortyr men den dagen som jag börjar känna igen...fan.

Mina ögon dras mot honom, ofta. Jag försöker gömma mig bakom folk så jag slipper se honom, men jag måste samtidigt bete mig som vanligt. Knivig situation. Det har dock gått relativt bra nu i två dagar men man vet ju aldrig hur framtiden kommer att bli.

I huvudet surrar konversationen om och om igen. " Jag har också lika stor det i det hela..." "Om man tror att den personen har fått känslor eller självklart om man själv börjar få känslor för den personen..." " Därför har jag berättat det här för henne..." "Efter det som hände på *censur* och *censur* så undrar jag vad du känner..." " Du är en jättego tjej och..." " Det har tisslats och tasslats om oss..."

På ett sätt vill jag fortsätta som det har varit innan med vår elekricitet, det speciella leendet bara för mig, vi närmar oss varandra på ett oskyldigt sätt, att jag tillslut får kyssa honom. Frida och andra säger att han har känslor för mig. Betyder det att jag ska försöka vinna honom? Ska jag låtsas som om solen skiner? Nej, han har gjort sitt val, han valde henne. Precis som jag visste och tyckte att han skulle göra. Innerst inne ville jag att han skulle välja mig.

Varför valde du inte mig? Jag vet att det är superkomplicerat men jag ville och vill fortfarande att du ska välja mig. Att du vill ha mig och utforska mig på samma sätt som jag vill ha dig och utforska dig, vem du är, hur du är, alla dina fel och alla dina positiva sidor. Är det för att du är rädd? Är det för att du bryr dig så mycket om vad andra tycker och tänker? Är det för att de vibbar jag har känt har inte existerat? Eller är det helt enkelt för att det du känner för mig är inte ens i närheten av vad du känner för henne? Antagligen är det de sistnämnda. Det är det sista.

Så varför känner jag ingenting? Varför kan jag inte känna något? Jag vill känna något. Jag vill få det överstökat och gå vidare med mitt liv. Jag vill göra det här och jag vill göra det nu. Fan att hjärnan och hjärtat inte lyssnar på varandra...


Hej, mitt namn är Camilla och jag är förvirrad.