.

Jag HATAR verkligen mina dippar! Sedan sommaren 2009 är de så mycket värre, djupare och svårare att ta sig ur. Jag har blivit så mycket känsligare sedan dess. Vilket jag hatar. Jag vet intellektuellt att det jag känner är helt otroligt fel, men det får mig inte att sluta känna.

Då dippen är som värst känner jag mig värdelös, korkad, ful, äcklig, tjock och ja, som om jag vore en idiot som inte kan någonting.

När man är bland folk lägger man på en slags mask där jag trycker undan mina känslor och försöker vara samma gamla jag. Men då känslorna är så nära ytan är det svårt att inte visa att något fel. Många gånger syns det att jag är nedstämd men än så länge har jag klarat av att bara få det till det. Nedstämdhet.

Det är inte många gånger jag tillåter mig känna allt för de gånger jag gör det, tar det ungefär en timme innan jag blir människa igen.

Just nu när jag har denna helvetiska dippen har jag faktiskt haft tur. För som alla vet så finns det en sak som hjälper, och av en ren händelse hade den biopremiär här om veckan. Och i lördags då jag var riktigt, riktigt låg, gick jag och såg den och i två timmar fick jag återigen känna de välbekanta känslorna som jag får med denna franchise.

Så Stephanie Meyer har ännu en gång lyckats hjälpa mig och ska därför ha ett tack. TACK!

Jag är inte ur dippen än och jag är rädd att den kommer blir apjobbig ganska snart men när jag hamnat på botten finns det bara en väg och det är upp.