.

Jag har haft tid att fundera. Alltså riktigt fundera. Vad är det då jag funderar över? Jo, min utbildning.

Jag har aldrig känt mig så korkad som när jag började på Strömbäck. Jag har aldrig känt så värdelös som när jag började utbilda mig till tolk. Och jag har definitivt aldrig haft så dåligt självförtroende och självkänsla som när jag började här i Umeå.

Jag har totalt tappat förtroendet för majoriteten av mina lärare och det är något man absolut inte bör göra.

Jag har frågat mig många gånger, är det värt det?

Är det värt att känna allt detta som jag känner?

Jag menar jag har under ett års tid gått ner 12 cm i midjemått och ändå känner jag mig tjockare än någonsin. Detta är självklart en eftersläng från min depression men kan ju inte påstå att jag fått ngn uppmuntran till att ta mig ur den. Snarare känner jag att jag gång på gång får en käftsmäll av mina lärare och när jag precis tagit mig upp från första smällen så kommer ett nytt slag.

Det handlar inte om att ha antagligen kommer att behöva gå om fyran utan mer att mina lärare tror inte tillräckligt på mig för att jag ska kunna få utexamineras tillsammans med min klass. Det känns som de redan har bestämt sig.

Så åter igen frågar jag mig, är det värt det?

Mitt svar; Nej.

Men jag äskar mitt blivande yrke så otroligt mycket att jag tänker envist klara av detta motstånd och går det inte i år så går det nästa år. Jag ska bli tolk, så enkelt år det.

Men psykiska problem tar jag hand om når jag blivit tolk och börjat terapi.

Det kommer bli så skönt den dagen jag kan säga "in your face!" till mina lärare. Har jag tur år inte den dagen särskilt långt borta.

Ses
//Camilla